Nu är det Almedalsveckan, till exempel. Jag var nere en sväng på området i förrgår. Vilket spektakel. Jag tänkte på Jesus Kristus när han såg alla månglare inne i kyrkan och skrek: ”Ut ur guds hus!”
Jag tänkte att man skulle ha en Jesus här som kunde skrika bort allt trams. Det är som att vara på en marknad i Marrak-kesh, men skillnaden är att här försöker de inte pracka på en några sköna mattor, utan en massa fullständigt ointressanta åsikter.

Jag besökte Almedalen under 45 minuter och trodde vid något tillfälle att jag skulle bli galen i huvudet. Lobbyister i varje hörn. Megafontalare längs vägarna.
Flinande, glasögonprydda representanter från MUF som stod och skrek för att överrösta några snubbar i tältet bredvid vars budskap var så apart att man liksom häpnade över att de över huvud taget existerade.

Jag visste inte att det fanns en intresseförening för karparna i Sverige. Nu vet jag det, för jag har ett flygblad i min hand som berättar om det.
Flygblad överallt. De attackerar mig från alla håll. Händer med flygblad hugger mot mig var jag än går. Händerna säger: HÄR! TA!

Jag vandrar fort på gatan, tittar ner i kullerstenen och försöker komma undan, men trots mina försök har jag ändå ett tjugotal flygblad i handen när jag kommer hem.

 Det är ett enda långt lidande. Man vill bara därifrån. Och man längtar tills det över, man längtar tills Visby är Visby igen.
Men då längtar man förgäves, för det ska bli ännu värre.
Snart börjar ju ”Stockholmsveckan”. Det är tiden då tusentals fejkstekare och låtsasbrats från kranskommunerna till Stockholm åker ner till Visby för att leka miljonärer.

Jag besökte området runt Kallbadet förra året, det var precis som på zoo. Man stod utanför, vågade inte gå för nära avspärrningarna, höll sig på långt tryggt håll och pekade.
”Titta, nu häller de champagne på varandra.” Man skulle vilja ha en guide med sig, nån nattklubbschef på Stureplan som hukande och viskande kunde berätta om extravaganserna där inne.
Jag skiter väl egentligen i om folk vill lägga sina pengar på champagne och hälla i sanden, men i det faktum att de allra flesta faktiskt lånar pengar för att kunna göra det finns en tragik som är så mänsklig och skär så djupt i mig att jag faktiskt blir direkt illa berörd.

Men man försöker väl stå ut. Stockholmsveckan är ju bara en vecka och sen åker de hem och tar hand om alla telefonlånen.
Snart kommer Visby åter att vara Visby. Men så är det ju inte riktigt heller. För nu väntar plötsligt medeltidsveckan bakom knuten.
Medeltidsveckan! Jävlar i min lilla låda, vilka besvärliga dagar dessa utgör. Vuxna människor som på allvar gå runt som broder Tuck i kåpor och snören och huvor.
De vandrar runt buttra och ilskna, lite medeltidskt hedniska till sättet och om de blir osams med någon främling så skriker de ”FAR ÅSTAD” och om detta inte sker så drar de svärd.

 De sitter i parker och äter revbensspjäll eller något annat som sannolikt fanns på medeltiden och de försöker att ligga i gräset, sådär med ryggen mot ett träd med halmstrå i munnen, som man måste gjort på medeltiden, och när de tar sina tuggor från sina revbensspjäll så gör de det på det sätt som de sett i dåliga riddarfilmer – de låter flott rinna längs halsen och de biter inte av köttet, de liksom SLITER av köttet med tänderna, på det där djuriskt, medeltida viset.
   Det är så svårt för mig som vuxen medmänniska att förhålla mig till det där att jag i regel låter bli. Jag håller mig borta från Visby.
    Almedalsveckan. Stockholmsveckan. Medeltidsveckan. Hela tiden dessa veckor. Det undersköna Visby får aldrig vara ifred.  Kanske läge att införa ”Visbyveckan”, där Visby bara får vara Visby?

/Alex Schulman